Starka känslor stiger till ytan..

Känner mig både glad och deppig, arg, förvirrad...
Inte en dag utan att rutorna skallrar här hemma när jag o mor min är under samma tak.
Idag skulle vi diskutera våran barndom på en lektion. Då var det som att allt jag lämnat bakom mig virvlade upp till ytan på nytt. Jag kan inte på några vis påstå att jag haft en svår barndom eller något sådant, det är absolut inte så jag menar! men alla upplever olika saker på olika sätt och med olika känslor. Jag har alltid haft ett stort behov av att få synas och höras. Jag ville ha bekräftelse, uppmuntran och kunna känna att jag behövdes, Precis så som alla barn behöver känna på ett eller annat vis.
Jag har under hela mitt liv haft så stora krav på mig själv, haft prestationsångest och det enda med andra som legat som en stor tung sten över mina axlar. Jag har lärt mig idag att ta itu med det på en gång när jag känner att vattnet börjar stiga för högt. Men nu börjar jag känna av att det kommer allt fler perioder då något ligger och gnager allt för länge.. Det blir problem. Som jag dess värre är rädd för att det inte bara berör mig.